Lucia till Italien
Någon gång 2003–2004 frågade Christina och Kristian Lundeberg, goda vänner i Westerlundsällskapet i Enköping, om jag kunde ta fram fakta om varför vi i Sverige firar Lucia som vi gör. Det jag fick fram skulle jag skicka till byn Ronco Biellese i Piemonte och till Nenne Bergholm Rey, Christinas tvillingsyster.
Nenne och maken Giorgio hade flyttat till byn från Milano i mitten av 1990-talet. I byn kände man till att Sverige firar Santa Lucia på speciellt sätt och bad Nenne ordna något liknande, vilket hon gjorde under några år. Men när hon fick frågor om varför vi uppmärksammar det italienska helgonet Santa Lucia som vi gör så saknade hon svar.
Med Nenne fick jag kontakt per telefon och brev under ett par år. I oktober 2005, när hon var på besök hos sin syster i Enköping, träffades vi första gången. I ett ögonblicks infall föreslog jag att jag kunde komma ner till byn med en luciakör och visa ett svenskt luciatåg. Nenne avböjde genast, med hänvisning till sin ålder (hon skulle fylla 75 år).
Det hela föll i glömska hos mig – till februari 2006. Då ringde Nenne och sa: Ja, jag har framfört idén i byn och man tycker det skulle vara trevligt. Kan du komma med Christina och Kristian ner hit i maj så får vi diskutera hur vi ska lägga upp det?
Jag blev lite stressad: jag är ju inte musiker eller sångare, jag hade ingen kör. Men jag hade från början musikläraren Britt Lindberg i tankarna (då ansvarig för det musikaliska i Enköpings luciakommitté), och de flickor som varje år brukade förstärka luciakandidaternas kör med skönsång, tjejer jag dels kände, dels kände jag deras föräldrar.
Britt Lindberg tackade omedelbart ja – om vi fick låna linnen och luciakrona av Enköpings luciakommitté. Britt-Marie Lidmo svarade ja med förbehållet att vi måste vara tillbaka i god tid före 13 december.
Upplägget på kulturutbytet, scambio culturale, beslutat i maj 2006 tillsammans med byns dåvarande vice borgmästare Carla Moglia, blev att vi ville komma igång snabbt och utan krånglig administration: vi skulle betala våra resor ned och få mat och husrum i byn under resan. Från byn ville man sedan komma och hälsa på oss på sommaren och den gruppen skulle då betala sina resor till Enköping, men få mat och husrum hos ett antal intresserade enköpingsbor.
Britt påtog sig ansvaret att plocka ihop duktiga sångerskor, ur bekantskapskretsen och genom kontakter inom dåvarande Musik- och dansskolan. Jag hade ansvaret för kontakterna med Nenne och Ronco Biellese och all planering av själva resan. Britt övade med kören hela hösten för att vara redo för resan ned i månadsskiftet november/december 2006.
Besöket blev en succé. Vi framträdde på ålderdomshem, på skolor, i kyrkor och på fester för byborna. Vi tyckte det var så roligt och så fantastiskt att besöka en by och komma nära människorna på ett helt annat sätt än man gör som vanlig turist. Vi var därför mycket glada när vi blev inbjuda att komma igen, och igen …
Till tredje resan, 2008, ordnade vi egen luciakrona, lucialinnen, och ljushållare, för i byn ville man att vi gärna skulle komma just runt luciadagen.
Och så rullade det på. Britt plockade varje höst ihop en ny kör, några gamla deltagare, några nya, och övade flitigt under hela hösten. Kören bestod av en lucia och åtta tärnor. Jag fortsatte att svara för kontakterna med Nenne och andra i Ronco (vilket underlättades en del när jag lärt mig lite italienska) och att se till att biljetter, transfer och annat praktiskt ordnades.
Varje sommar de första åren (cirka sex, sju år) kom en grupp Roncobor till Enköping, oftast i början av augusti, ett år till midsommar. Grupperna bestod av mellan nio, tio och upp till femton, sexton personer. Jag planerade utflyktsprogram för dem och där var ett besök i Stockholm förstås givet.
Sommaren 2015, då den tionde resan i rad var planerad och klar, träffade Britt och jag Nenne på besök i Sverige. Då kom vi tre överens om att den tionde resan också skulle bli den sista. Vi hade en så bra kör till den resan så vi tänkte att vi slutar när vi är på topp!! Sammanlagt hade då 30 olika flickor varit med genom åren. En körflicka, Ingrid, var med alla tio år i rad.
Under flera år från 2007 och även efter 2015 har olika sällskap från Enköping åkt ner till Ronco Biellese första helgen i oktober då byn har sin stora fest, La Sagra, bland annat Vegasextetten och Trögds spelmanslag. De har då framträtt på byfesten och på andra ställen, Också mycket trevliga resor och oftast med boende hos familjer i byn.
Sommaren 2019 ringde Nenne igen: Kan ni inte komma ned igen med en luciakör? Ni är så saknade! Jag kontaktade Viktoria Strandberg, som tagit över det musikaliska ansvaret för Enköpings Lucia. Hon svarade ja och det blev en resa i början av december 2019 med Anne Nilsson och Britt-Marie Lidmo som ansvariga för det praktiska. Britt och jag fick följa med som ”fripassagerare” för att träffa alla gamla vänner.
I november 2023 ringde Nenne åter: Uppe på Oropa undrar de om ni inte kan komma med en kör igen! (Santuario di Oropa, www.santuariodioropa.it) I gamla kyrkan på Oropa hade luciakören fyllt kyrkan till sista plats under flera år.
Svaret från Viktoria blev återigen ja och den 4 december 2024 åker en grupp på 16 personer från Enköping till Piemonte. Men det besöket får vår kära Nenne inte uppleva. Hon gick bort i april i år, några dagar före sin 93-årsdag. Hon är mycket saknad.
Kerstin Maurd
Leta gärna på nätet efter fakta om svenskt luciafirande. Det är många olika gamla traditioner som flätats samma och finns bakom det som vi nu kallar lucia.
